Nästan smärtfritt

Igår var jag på urologmottagningen igen. Den här gången för att ta bort avlastningskatetern som låg i min urinledare. Det blå som ni ser på bilden är en sån.

65

Det började med att jag var på röntgen i fredags. Fast egentligen skulle jag varit där i torsdags redan, men den mänskliga faktorn hade varit lite slarvig eller ouppmärksam, inte vet jag vilket, men de hade bokat in mig 8.45, medan det stod 9.45 på min kallelse. Kallelsen är ett förtryckt papper där de skriver in datum och tid för hand, så någon hade väl bråttom, kanske. Efter att jag väntat i en halvtimme frågade jag om det skulle dröja länge till(för jag hade fått gå ifrån jobbet för detta), och det var då det upptäcktes. Inte när jag anmälde mig i receptionen och hon letade fram mig i datorn, vilket jag också tycker var konstigt. I alla fall fick jag en ny tid dagen efter kl 8.30 och gick tillbaka upp till jobbet.

I fredags eftermiddag ringde min läkare från urologen och sa att han sett röntgenbilderna. Stenarna var borta och slangen låg som den skulle, men njuren såg lite förstorad ut, och det trodde han berodde på att det inte rann ut från den som det skulle, troligen pga att slangen nog blivit igenproppad av njurstensgrus. Så han ville ta bort den snarast, och vi bestämde att jag skulle komma till urologimottagningen på måndagen kl 10.

När jag kom dit var jag jättenervös för att det skulle göra ont. Jag fick ta av mig mina kläder och ta på en patientskjorta och lägga mig på en gynbrits. Sen blev jag tvättad och fick bedövningsgel upp i urinröret. Inkom läkaren och så pratade vi någon minut innan han satte igång. När han satte in cystoskopet (ett instrument för att se in i urinröret och blåsan, se bild nedanför texten) gjorde det djävulskt ont, och jag lyfte nog 10 cm från britsen! Jag tjoade till och sa att nu fick han minsann vänta tills jag landat rumpan igen och kunde andas ordentligt, och det gjorde han så snällt.Egentligen var det inte att han satt in det som gjorde ont, utan han kom nog åt att trycka det mot slangen i blåsan. Sen lade sig smärtan och jag kunde till och med se hur slangen låg i urinröret och blåsan via en skärm bredvid mig (i 40 gånger färstpring!). Så tog han en tång (vi snackar mycket små instrument här!) och tog tag i slangen – man såg hur kalken som lagt sig som ett lager runt slangen krasades sönder – och så fick jag dra ett djupt andetag och tjoff! – så var den ute! Därefter spolade han blåsan med sterilt vatten och så var det över.

cystoskop1

En instruktion om att dricka mycket vatten, information om att jag skulle få ny röntgen om 4-8 veckor och en styck antibiotikatablett senare kunde jag klä på mig och åka därifrån. När jag gick på toa efteråt upplevde jag ett av de mest bisarra ögonblick i mitt liv, nämligen att det jag kissade var kallt!

På med kläderna och ut, klockan visade att jag varit där i en halvtimme! Snabba ryck, alltså! Och nu kom det bästa av allt – att det inte gjorde ont eller skavde eller tryckte någonstans i trakten kring urinblåsan så fort jag rörde mig! Så himla skönt att äntligen slippa skavet! Nu tänker jag börja träna igen, för de där kilona jag lyckades få bort i våras de kom ju snabbt tillbaka när jag inte kunde eller fick träna.

 

Sjukstuga no more!

Äntligen är både sten och pyelostomiketeter borta!

Jag fick först en tid för operation den 17:e Juni, men så kom det ett brev där de beklagade att de hade fått flytta fram operationsdatumet till den 29:e Juni istället. Den 7:e Juni var jag på urologmottagningen för bedömning, provtagning och inskrivning inför operation, och då passade jag på att be om ett nytt läkarintyg, eftersom jag från början bara var sjukskriven till den 21:a Juni.

Dagen efter var jag på vårdcentralen för omläggning av katetern och sedan åkte jag till jobbet för att lämna mitt nya läkarintyg. Anita berättade att hon pratat med koordinatorn som förstod mycket väl, men inte kunde göra så hemskt mycket ändå. men när jag kom hem på eftermiddagen ringde samma koordinator från Sahlgrenska och sa att de hade fått ett återbud nästa dag, så om jag ville ha den tiden?! Jaaaaa!!!!!

På operationsdagen visade det sig att jag hade ännu mera tur, för patienten som skulle opererats som nummer två kom aldrig, så istället tog de in mig tidigare. Efter operation och uppvak och lite prat med doktor fick jag åka hem igen, fortfarande med kateter men nu utan påse. Men jag har en avlastningskateter i ena urinledaren som ska hindra gruset från njuren att proppa igen urinledaren. den ska tas bort den 18:e Juli.

På måndag 13 Juni åkte jag tillbaka till urologen där de drog katetern och gav mig lite mer antibiotika (tydligen var det några elaka baciller kvar i urinen jag lämnade på inskrivningsdagen) och sa att jag kunde börja jobba igen veckan efter. ha! Jag åkte hem, friskskrev mig på Försäkringskassans hemsida och ringde sen till jobbet och meddelade att jag skulle komma nästa schemalagda arbetsdag!

Och det är imorgon, så nu måste jag fixa en matlåda innan jag går och lägger mig!

Språkvänner

Att vara nyinflyttad till en stad och inte känna någon, eller bara känna några få personer, tex arbetskamrater, som man egentligen inte umgås med, det vet jag hur det känns. (Sen blev det ju inte bättre av att ens bästa vän flyttade till Skåne i samma veva som jag flyttade hit…). Men så småningom lär man känna fler människor, man börjar skapa sig ett nytt nätverk och få nya vänner.
Hur det känns att flytta (eller fly) till ett helt nytt land där man absolut inte känner en kotte, eller ens kan språket eeller vet något om hur saker och ting fungerar i det landet, det vet jag däremot ingenting om! Men jag inbillar mig att det är jättesvårt och jobbigt och tom hjärtslitande ledsamt att behöva lämna allt man känner till, alla människor man känt hela sitt liv, för att ta sig till ett nytt land, allt för att slippa leva i ett land där krig, förföljelse och förtryck är vardagsmat.

Länge funderade jag på hur jag skulle kunna bidra till att hjälpa dessa människor. Ett tag var jag inne på att ha någo inneboende, men eftersom jag är lite ängslig av mig när det gäller sånt, så skrotade jag den idèn ganska snart. Istället kollade jag på internet om det fanns några aktiviteter eller verksamheter i Göteborg som jag kunde anmäla mig till. Och det var då jag hittade Flyktigguide/språkvän.

Flyktingguideverksamheten ligger under sociala resursförvaltningen i Göteborgs Stad, och syftet är att förmedla kontakt mellan svenskar och nyanlända. Så här presenterar man verksamheten på sin hemsida:

Flyktingguide/Språkvän är en välkomnande mötesplats sedan 2003. Vi hjälper svenskar och nykomna invandrare/flyktingar att träffas i matchningar, studiecirklar och gruppträffar. Integration i praktiken börjar där människor möts. Det ska vara enkelt att mötas socialt och skapa kontakter som man kan växa i tillsammans. Integration börjar i mötet med varandra – kring en aktivitet eller person. Varje möte är unikt. Inget möte är för litet för att göra skillnad. Vill ni göra skillnaden för er själva och för varandra – vill ni träffas genom Flyktingguide/Språkvän Göteborg?

Man får fylla i ett formulär där man beskriver sig själv; vad man sysslar med, vad man är intresserad av osv, och så matchas man med en annan person. Både de som vill vara och de som vill ha en guide/språkvän kan anmäla sig.
Jag anmälde mig i december 2015, och jag fick vänta ganska länge innan jag hörde någt ifrån dem. Jag har inte fått någon specifik matchning än, men jag har varit på ett par gruppträffar och träffat flera väldigt trevliga människor och tom bytt nummer med ett par stycken. Så man kan säga att vi har matchat varandra.

Den första gruppträffen var på Världskulturmuseet i Göteborg, där vi fick guidad visning av ett par av de aktuella utställningarna, och sedan fikade vi och pratade med vilt främmande människor.
Den andra gruppträffen var på Naturhistoriska museet i Göteborg, och där fick vi också en guidad visning av utställningarna med efterföljande fika. Några få av de som var med på första träffen var även med på andra, men de flesta var nya ansikten. Både visningarna och fikastunderna bjöd på många skratt och aha-upplevelser.

13308285_817889705011103_7340884666293179821_o

13312774_816353921831348_7111042371301148794_n

Grundidèn till verksamheten kommer från Norge och startade i Sverige 2003. Idag finns det liknande verksamheter i flera svenska städer, och man kan söka EU-stöd för verksamheten. Tanken med det hela är att den som är svensk ska hjälpa den nyanlände att komma in i samhället, att förstå och lära sig om olika saker, samtidigt som man tränar sin svenska. Förslagsvis kan man ses en gång i veckan de första gångerna, för att sedan ses lite mer när man känner för det. Kanske kan en ny vänskap utvecklas, men alldeles säkert är att man får en väldig massa ny kunskap och insikt i hur folk lever i ett annat land. Har man riktigt tur kan den som är guide också få lära sig ett nytt språk!

Så, vad man än kan kalla det; flyktingguide, språkvän, fadder, mentor, kompis – möten mellan människor skapar ett starkare och mer tolerant samhälle! Vill du bidra? Bli en flyktingguide/språkvän och berika ditt och andras liv!

10694332_539535522846524_3002535045764367753_o